En sida om ett obotligt skrivande liv.

OM SKRIVANDE















KRETSLOPPET

 

De första fyra åren av mitt skrivande liv var väl mest kaos och kanske någon del utveckling, men de senaste tre åren har det följt en liknande gång. Skriva och redigera under ett år, därefter skicka in till förlag och börja på nytt romanprojekt efter ungefär två månaders planering. Men det här året har mönstret ändrats. Sen augusti har jag börjat på tre romaner i stället för en och skrivit ungefär 20 000 ord på vardera projekt. Ordmässigt har jag ju inte slappat, sammantaget skulle jag ha lyckats producera ett utkast på 60 000 ord på tre månader om jag hållit mig till samma manus. Men det har jag inte gjort, eftersom inget av dem sjunger till mig, inte än. Nu har jag återvänt till mitt första startade projekt för hösten men känner fortfarande inget ordentligt sug till det så kanske behövs ett fjärde projekt, eller ett femte egentligen om jag ska vara ärlig, för jag har redan smygbörjat på det fjärde fast jag försökte hålla det hemligt även för mig själv. Visst inser jag att problemet kanske inte ligger i någon av de fyra outvecklade idéerna. Det frestar på att befinna sig i det här kretsloppet som aspirerande författare år efter år. En författare vi intervjuade i en kommande podd sa att skrivandet måste få vara asroligt eftersom det man skriver kanske aldrig någonsin blir utgivet. För mig kändes det kul att skriva på det förutsättningslösa sättet i ungefär fyra år. Men nu medger jag att jag vill skriva för att bli utgiven. Min lust tryter till att gräva ut mina inälvor för att skriva klart ännu en roman som i tanken ändå inte kommer bli något annat än välrefuserad. Kanske behöver jag ett bättre besked för att fortsätta, eller kanske bara en längre paus innan jag börjar på ett femte projekt. Under tiden startar jag min egen lilla månadsjournal om mitt odebuterade liv.


OKTOBER 

 

I måndags fick jag min andra refus på mitt senaste inskickade manus. I kommentaren fick jag ta del av några rader från lektören som tyckte att det var välskrivet och intressant men i slutändan för svart, så förlaget valde att inte gå vidare. Åtminstone står jag för att jag skriver svart. Jag älskar romaner med såriga karaktärer och mycket svärta, och jag tillåter ingen att segla i väg i solnedgången som ny människa på slutet. Det måste finnas en plats för mig i litteraturen trots detta, på grund av detta. För jag kan inte tro att jag kommit till världen med denna drift för att komma nära men inte hela vägen fram. Efter refusen hämtade jag barnen i regnet, men kom för sent eftersom jag först cyklade till Systemet med Pokerface av Lady Gaga i lurarna. Nu har jag lagt barnen och druckit Ripasso, slickat mina sår inför nästa omgång. Det tär på krafterna att fortsätta skriva och skicka in manus, att intala sig att det någon gång kan bli ett ja. Men det måste komma, mitt liv hänger på det om jag ska vara ärlig, om jag ska vara svart. 


SEPTEMBER

 

Har korat vinnaren i högen av skrivböcker. Det skrivande livet av Annie Dillard är den jag tycker är absolut bäst. Elisabeth Rynells Skrivandets sinne och Att Skriva av Marguerite Duras gick upp i närstrid om andra platsen, men vem bryr sig om andra platsen? Annie Dillard skriver med lakonisk humor och skärpa om kaoset som måste få vara. Hon verkar periodvis sinnessjuk, vilket också måste få vara. En tröst med igenkänning. Men om jag inlett med den här typen av ostrukturerade skönlitterära skrivhandböcker när jag just börjat skriva hade jag kanske blivit avskräckt. För det är inget normalt liv längre det här att leva med skrivande. Det blir klart när man läser den här typen av böcker. En bättre inkörsport är i sådant fall Story av Robert McKee.